jag va på en fantastisk kväll i kyrkan.
det va sång och berättelser ur ungdomars liv.
de kom från Rumänien
någon hade bott på barnhem på kommunismens tid.
40-50 barn och en vuxen,
han trodde han kommit till himmelen när han fick flytta till en familj på caminul felix.
det är en by där barn får flytta in till ett gift par. 10 barn i varje familj ungefär.
i ungdomarnas ögon lyste tacksamhet,
i deras sång flödade glädjen.
jag fick va med i deras liv en stund,
fick påminnas om hur tacksam jag är att jag är född i Sverige
och alltid har haft en familj som gett mej kärlek och kramar.
för det va det han sa att han saknat mest, när han satt i en säng dag ut och dag in.
ingen som höll om honom och sjöng för honom.
när föräldrarna lät alla pengar gå till sprit, och det inte längre fanns ng till mat ,kasta de ut sina barn på gatan.
så overkligt för mej, hur kan det gå till så?
jag vill tro på godhet, men det finns så mycket ondska.
nu måste jag hjälpa mina fadderbarn i gambia, så de orkar sjunga.
jag skickar pengar till rissäckar.
jag är inte så bra på regelbundenhet, trotts att jag vet att det är viktigt för dem.
det känns bra att ha extrabarn på den afrikanska kontinenten.
jag har själv varit där och kramat dem,
jag vet att utan min hjälp tystnar deras sång.
Gud, låt det aldrig ske.
1 kommentar:
fina tankar :o) fortsätt nu denna gång. Det är kul att följa bloggar!
Skicka en kommentar