pratade med en kompis för en tid sedan om det här med dödshjälp.
Jag tror hon visste vad hon tyckte om det medan jag nog inte vet det...
när mina hundar blir så sjuka att det inte finns mer att göra, tycker jag att det är rätt att jag befriar dem från plågor.
Sedan kommer tiden av sorg och därefter det dåliga samvetet, kunde jag inte gjort mer för djuret...
jag har stått där med hundens kropp i min famn när dosen inte räckte för att leda till döden.
när min älskade hund inte tänkte ge upp, inte svika sin älskade matte och lämna henne.
Svek jag eller hjälpte jag..?
Jag kan inte föreställa mej hur jag skulle kunna sitta med mina armar runt någon älskad människa som står mej nära, och att jag skulle ta beslutet att det va över.
Jag vill inte se någon lida eller tyna bort, men kan jag veta när gränsen är nådd?
Min ståndpunk är fortfarande vacklande i det här,
hur är din?
carpe diem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar